Kom precis på en sak, att jag aldrig publicerat min livs-historia på myshowroom bloggen, vilket jag nu tänkte göra…

” Jag har försökt att skriva en historia som legat i mig länge, mest för min egen skull.

Så jag tänkte nu faktiskt ta och berätta lite om min uppväxt / bakgrund (För er som inte känner till den)
Att jag faktiskt i ett år varit utan min mamma och pappa. (3 år gammal, samt min bror 7 år)

Född och uppvuxen i fattiga förhållanden, men ändå bättre än vad många andra hade. Vi hade tak över huvudet och mat på bordet.

Då min familj är Ungersk-födda från Rumänien så ställde det till en hel den. Mina föräldrar flydde (1987 ) från Rumänien under kommunisternas välde.

För 23 år sen så vakna jag en vacker dag Augusti månad och frågar min farfar vart min mamma är någonstans?

Han berättar då att mamma och pappa åkt till Ungern för att köpa presenter och godis till mig på min 3-års dag. Det skulle stanna i två veckor men det blev längre än så, dom kom aldrig hem…

Varje dag så vakna jag upp och fråga min farfar vart min mamma är? men till slut kunde dom inte svara på frågan jag hela tiden ställde. De visste själva inte vad som hänt med dem då det aldrig hörde av sig…

Efter 5 månader så kom det första samtalet från mina föräldrar. De berättade då att det flytt från landet under Kommnistens välde.

De hade inte berätta för någon, varken mina farföräldrar eller min bror , då det fanns risk för att de skulle bli stoppade. Varje dag kändes som evigheter utan mina föräldrar…

Mamma och pappa kämpade då i Sverige för att få till en trygghet. Pappa berättar att de köpte sötsaker/choklad som de stoppade i en låda och skickade iväg till Rumänien så jag skulle få en liten present till Julafton, men så blev det aldrig, paketet blev ett x antal månader försenat och kom fram på Påsken

(Men det gjorde mig inget då jag äntligen fick smaka på lite Svensk Choklad- Marabou )

1988 kämpar föräldrana forfarande i Sverige med alla papper som ska fixas får att det ska få uppehållstillstånd genom röda korset. Samtidigt så åker min farfar till Bukarest till Svenska Ambassaden och försöker få till papprera för mig och min bror så vi ska kunna få vara tillsammans med våran mamma och pappa.

Mammas och pappas plan var att först att flyga till Österike, men det blev till slut destination Sweden då inget Visum behövdes där. På ngt sätt så lyckades det få hjälp av röda korset och fick godkänt att flyga till Sverige. Pappa berättar att de faktisk landade på Arlanda Flygplats

De skickades till en flyktingförläggning som det kanske stannade på två veckor, sen vidare skickads till ett annat i Vittsjö, där det berättat till mig att det var där det för första gången fick se Luciatåget sjungandes på förläggningen, då det brast i tårar för dem, för att de saknades oss så mkt.

Efter några månader så får det ett godkännande att Osby kommun godtagit dem, där de fick en liten 1:a att bo i.
Mamma och pappa gick senare gå Svenska för invandrare 3-4 månader. Så fort pappa började lära sig språket så försökte han styra upp saker och ting själv – söka jobb!

Pappa träffar på en äldre man från Ungern som kom till Sverige under Ungerska Revolutionen 1956 , som då jobbat på Volvo men var pensionerad.

Det var han som tipsa pappa att ha skulle söka, han erbjöd pappa att ta hans bil köra iväg till Volvo (i Olofström) och ansöka, vilket han också gjorde (1988) – Och vet ni vad, han fick jobb dagen efter…….. helt otroligt när man tänker efter! blev 18 år på Volvo i Olofström!

Tänk om det hade varit så lätt och få jobb idag?

Kan tänka mig att under mammas och pappas första bitterljuva år i Sverige upplevde dom både sorg, enorm längtan (efter mig om min bror) och sprudlande glädje över att äntligen få leva ett mänskligt liv i ett fritt land…

Samtidigt som dom kanske var överväldigad av friheten så brast säkert deras hjärtan bokstavligen över att de inte hade sina barn i närheten. Dom lyckades skapa en fin tillvaro i Sverige med meningsfullt arbete och behagliga fritidsintressen.

Är otroligt imponerad över min familj, att de lyckats med allt. Att hela tiden vilja att vi skulle ha en bra och säker framtid. <3

Medans Farfar i Rumänien kontaktar Svenska Ambassade och skaffade oss, barnen pass, uppehållstillstånd och escort .

Rumänien i nutid är ett land där det verkar som om tiden stått stilla i nästan 50 år, sist jag var i Rumänien så var kanske för 8 år sen.

Där hade ni fått se människorna som vandrar längs vägen på väg till sina arbeten och fullt med små krokiga gummor som stödder på sin käpp mödosamt vandrar den långa vägen till sin lilla åkerlapp där hon odlar den mat hon lever av.

Man är i en helt annan värld, jag har sett den världen, jag är uppvuxen där!

Livet och samhället i Rumänien präglas fortfarande av fattigdom och dysterhet.

Jag & min bror bodde i en liten by på landet hos farföräldrarna. Det enda jag kan minnas från den åldern är när farfar kommer fram till mig och säger till mig att jag äntligen ska hem till mamma och pappa. (Ett år har nu gått)

Minns att jag gömmer mig under bordet och tittar på farfar och säger att jag vägrar åka någonstans, trivs så bra under bordet med mina stenhårda leksaker…

En annan händelse jag minns är när en tant som ska hjälpa mig och min bror under flygningen till Sverige (Från Bukarest).

Jag är som fastklistrad på min storebror. (som då är 4 år äldre än mig) Hon försöker förklara för mig att jag måste sitta på en egen flygstol och inte i min brors knä, men jag vägrar lyssna på henne, jag vill ju sitta i min brors knä, ingen ska få dela på oss… hon får nästan slita mig ur hans famn och försöka sätta på bältet, minns att jag nästa sekund blir jätte rädd, får smått panik, för jag förstår inte vad som händer… så när hon försöker få på mig bältet så biter jag henne i fingret!

Minns det så klart och tydligt… helt sinnes! tror inte hon blev så glad på mig…

Jag & min bror landar sen i Köpenhamn och därefter åkte vi själva över med båt till Malmö där mina föräldar väntade på oss.
Det var en väldigt känsloladdat träff när min mamma tar upp mig i famnen och min första fråga jag ställer till henne är - Varför lämnade du mig?

Vi sätter oss i bilen och kör till Lönsboda där mina föräldrar stadgat sig! så 5 Oktober 1988 är ett datum jag aldrig kommer glömma!

Väl hemma i Sverige (Förskola,Lågstadie,) så får jag problem med andra barn då jag inte kan språket speciellt bra. Jag blev både slagen och retad av andra barn. Barn kan vara fruktansvärt elaka!
 

Men mobbning är vanligare än man tror. En tredjedel av alla skolbarn har blivit utsatta för någon form av mobbning under sin skoltid.

Hos många sitter ärren efter mobbning kvar länge, ibland hela livet.  Men jag har personligen bara blivit starkare! ”